Ju mer tiden går inser jag vilken oehört cool resa jag genom gått och tycker det är lite komiskt att jag inte insett det nu förens nu när resan håller på att närma sig sitt slut, haha! Plötsligt känns alla påhopp, hormonrubbningar, tårar, blickar och möten plötsligt känns värt det! Det som känts som en evighet håller på att närma sig sitt slut och att vägen till att bli ''normal'' är bara ett stenkast ifrån. Jag brukar ofta få höra att jag är stark och modig som genom gått detta, samt att jag är en förebild för många HBTQ-personer, vilket givetvis känns jätte skoj!
Men det tog sin lilla tid innan jag faktiskt förstod hur oehört stark och modig jag faktiskt varit :)


Tack för allt stöd underbara bloggläsare!