Det finns dom dagar jag avskyr att vara jag och då inget spelar någon osm helst roll... Allt är bara skit och inget jag gör känns bra. den dagen var igår... Jag har bloggat om detta så mycket, men hormonrubbning är bland det värsta som finns!
Varje gång jag får detta kommer allt dåligt upp och allt jag behövt gå igenom j*vligt ofrivilligt... Alla personer man träffat som säger massa saker dom inte menar, enbart för att få sin vilja fram får mig att fundera på om jag enbart är en sexuellt-ting, alla personer som jag vuxit upp med som gått bort för tidigt, alla haters som ständigt skickar massa kränkande komentarer om mig som person och mitt utseende....
Dessa dagar vill jag bara sätta mig i ett hörn och bara sluta finnas... Besvikelse över att jag inte är som alla andra får mig att lbi äcklad över mig själv. Jag brukar inte ta illa upp av vad folk tycker och rycker mest på axlarna och tänker ''Aja, tyck så du om du vill''.
Men när dessa dagar kommer brukar jag bli fundersam om det dom säger och ser mig som är sant... Jag kasnke bara är något man plockar fram när det behövs, misslyckad som människa eller är avskyvärt äcklig och det kanske är mitt öde. Precis så roligt hade jag igår hela kvällen och även om jag vet innerst inne att det inte stämmer in på mig eller någon annan spelar det ingen roll just då....
Idag mår jag bra och har sällan dessa svackor, men när det väl sker är det långt ifrån kul.
Varje gång jag får detta kommer allt dåligt upp och allt jag behövt gå igenom j*vligt ofrivilligt... Alla personer man träffat som säger massa saker dom inte menar, enbart för att få sin vilja fram får mig att fundera på om jag enbart är en sexuellt-ting, alla personer som jag vuxit upp med som gått bort för tidigt, alla haters som ständigt skickar massa kränkande komentarer om mig som person och mitt utseende....
Dessa dagar vill jag bara sätta mig i ett hörn och bara sluta finnas... Besvikelse över att jag inte är som alla andra får mig att lbi äcklad över mig själv. Jag brukar inte ta illa upp av vad folk tycker och rycker mest på axlarna och tänker ''Aja, tyck så du om du vill''.
Men när dessa dagar kommer brukar jag bli fundersam om det dom säger och ser mig som är sant... Jag kasnke bara är något man plockar fram när det behövs, misslyckad som människa eller är avskyvärt äcklig och det kanske är mitt öde. Precis så roligt hade jag igår hela kvällen och även om jag vet innerst inne att det inte stämmer in på mig eller någon annan spelar det ingen roll just då....
Idag mår jag bra och har sällan dessa svackor, men när det väl sker är det långt ifrån kul.
