Ibland undrar jag om allt gick för fort. Om allt jag gått igenom skulle tagit lite längre tid... Man kan inte spola tillbaka tiden. Men ibland önskar jag att det ogjorde blev ogjort.

Jag har än idag svårt att förstå att ni som kommer in hit. Läser om min vardag av olika skäl. Kanske hitta er motivation, kanske för att störa er på mig eller kanske bara för att få tiden att gå. Det är okej oavsett vad....

Allt jag fått vara med om är tack vare er. Radio, tidningar, reportage. Jag kan se tillbaka på detta som en rolig tid. Men också avsmak. Jag var inte redo inser jag idag.

När jag ser inga ts-personer i radio. Berätta om allt skit dom varit med om. Det är bara en början vad som kommer ske... Det tog tid för mig att våga gå på stan ensam. Det tog tid innan jag accepterade att livet blev som det blev.

Hade jag valt bort att inte vara öppen med min transsexuallism. Hade jag då blivit förnedrar på tåg efter krogen?, blivit spottad i ansiktet?, behövt utstå onödiga kommentarer från nära?, blivit avvisad pga att jag är öppen? Blivit viskas bakom ryggen?, fått ägg/Sten kastade på mitt fönster?, fått en drönare som flugit upp med kamera på 8:e våning?, fått bilen förstörd?, folk som ringt hem till mina föräldrar?, busringningar på min telefon och dörr?....

Givetvis hade vissa saker skett. Men kanske i en mildare grad. Idag är det försent att sudda ut... Men detta är något jag inte trodde hände när jag valde bli offentlig. Detta är en anledning till att jag valt bli privat och kanske inte skriva om allt var eviga dag.

Allt som har hänt. Har gett mig ett skal. Som är svår att tränga igenom. Därför säger jag detta. Tänk på vad ni gör oavsett mot vem. Vissa tar detta hårdare än andra och kan skada mer än vad man tror... 💖