Året var 2010, uppladningen för sista året på gymnasiumet var på högvarv och allt var i full gång. Han hade egentligen allt man kunde önska sig en familj, vänner och släktingar som brydde sig om och älskade honom för den han var. Men han nöjde sig aldrig med det, han vill ha mer, allt som fanns i hans huvud var ''make success''. Det däremot ingen viste var att allt skulle få en snabb vändning..................... 2010-11-10 gick hans bror bort och allting fick sin början.................... Han tog bortgången väldigt hårt, hårdare än vad någon egentligen skulle kunna föreställa sig och tillslut hittade han en utväg.


2011-02-20 föddes han som sedan skulle gå under namnet Mr: Lip. Han skulle utspegla allt som en vanlig person inte var (Medlesvensson) och på så sätt framställa sig själv som ett monster. I hans värld fanns bara han och ingen annan. Han såg bara hat och misslyckanden hos människor som inte hade det lika bra som honom eller var annorlunda. Han hade aldrig motgångar utan gick alltid med framgångar och allt serverat på silverfat. Han hade uppassning och fick det han pekade på. Han är mest igen känd från Youtube-klippen ''Jag Dejtar Inte Fattiga Människor'' med 2128 träffar, ''Svenskar Är Falska'' med 1481 träffar och ''Jag Håller Med Hanna Widerstedt'' med 1024 träffar. Mr: Lip blev ett monster och dog 2012-12-21

Egna Ord:
Året då min bror försvann förändrades allt i mitt liv totalt och själva händelsen fick mig att vakna till. Jag insåg inte förens då hur bra jag hade det och vad som hade gått förlorat. Jag var på väg hem med tåget och fick besked att jag skulle bli hämtad på stationen och i bilen fick jag beskedet. Allt snurrade och det var någonstans där karusellen börja……. Jag hade hört att Big boys don’t cry eller att gråta är ett tecken på svaghet. Jag kunde inte hantera allt som hade hänt min brorsbortgång, ett förhållande som sprack, det blev smäll efter smäll och jag viste varken ut eller in. Jag stängde av och skapade Mr: Lip. I hans värld var det omöjliga möjligt, han hade aldrig dåliga dagar, vågade stå för sina åsikter, lämna spydiga kommentarer och tog aldrig skit från någon eller något. Han blev som en räddare i nöden då det var som tuffast som fick en vardag gå ihop. Många upptäckte att det var dubbelroll mellan blogg och verklighet. Detta innebar att jag la ner mer energi för att lura läsare, samt folk omkring mig och det lyckades till viss del. Många trodde att Mr: Lip var någon kopia av Hanna Widerstedt, men så var aldrig fallet. Bara några månader innan hon laddade upp ’’Jag Har Fobi För Fattiga Människor’’ hade videon ’’Jag Dejtar Inte Fattiga Människor’’ gjorts. Jag var inte ute efter att bli känd utan få yttra mig om det jag tyckte och tänkte. Men jag viste att det skulle väcka rubriker, därför valde jag att vänta tills någon annan tog första smällen. Mr: Lip hade ett uppdrag, det var att vara tacksam för det DU har istället för att fokusera på det du inte har, att det finns folk som har höga krav på en person de vill dejta, att många av dagens folk inte vågar stå för sina åsikter, att man ska gynna registreradeuppfödare som jobbar med att behålla raser i gott skick, att människor använder hellre våld än att lösa konflikter via dialog eller att Suc & Arbetsförmedlingen inte ska funka som någon inkomstkälla istället för jobb. Kom inte och säg att det är utlänningar som håller på eftersom det inte är hela sanningen. Svenskar är minst lika skyldiga som utlänningar eftersom det behövs ex antal bäckar för att bilda en flod för och för att sedan bilda ett hav. Mr: Lip’s spel funka som viskleken man gjorde när man var liten, man sa en viss grej som tex ’’Jag gillar att bada’’ som kunde bli nåt helt annat i slutet. Allt handlade om missförstånd och tolkningar, alla uppfattar olika tex ’’Jag tycker inte ris är jätte gott’’ en kan tolka det som att jag hatar ris och en annan att det funkar att äta. Mr: Lip ville skapa missförstånd för att skapa reaktioner och därför kunde ytterst få förstå vad hans budskap verkligen var. Han sa inte att ALLA svenskar är falska, han sa bara att Svenskar är falska, förstår ni vad jag menar. Allt handlade om hur DU uppfattade det Mr: Lip’s uttalanden. Dagen min bror försvann kom massor av frågor upp. Hur kunde du göra det? Varför gjorde du det? Fattar du vad du har gjort? Undrar om du kan se hur jobbigt det är? Kan du inte komma tillbaka? Kan jag inte få se dig 1 sista gång? När får jag se dig igen? etc. Mr: Lip skapades av hat och besvikelse. Han kände sig ensam, sviken och tog ut ilskan på brister i samhället. Jag trodde aldrig att jag skulle mista min bror och att han alltid skulle finnas här hos mig, men så var inte fallet. Bara några dagar efter han hade gått bort lovade jag mig själv att göra som min bror en gång sa åt mig ’’lite inte på någon, eftersom dom ändå bara sviker dig’’ beviset hade jag framför mina ögon……….. Givetvis har detta ställt till med problem, eftersom jag tänkt på det min bror rådde mig till har det vart svårt att dejta och att levt dubbelliv har inte gjort saken enklare heller. Det är svårt att vara 100% ärlig om den man egentligen är, eftersom man är rädd för att personen i fråga ska tycka illa om den man egentligen är och därför valde jag hellre att vara personen jag skapat, för då känns inte smärtan. Nu låter det som jag är mentalt störd, men ni fattar förhoppningsvis vad jag menar och kan få in någorlunda bild hur det vart. Iaf bortgången tog jag hårt och det satte vissa käppar i hjulet. Det är av det skälet jag tar upp detta idag, jag är trött på att leva dubbelliv, jag vill vara den jag är och eventuellt kunna hitta tillbaka till mig själv. När jag var 12 år såg jag på min första dokumentär om en 16 årig pojke som var Transexuell. Jag minns att min mamma kom upp och sa ’’Hoppas du aldrig blir sådär’’ som 12 åring vågar man inte yttra sig om könskorrigering och jag var väldigt tyst som barn, vilket kan vara svårt att tro när man ser på mig idag, aja. Åren gick och gymnasiet närmade sig. Jag började Naturbruk och trots det hade gått en viss tid så tänkte jag till och från på det jag hade sett. Jag beslöt mig för att leva i kroppen jag fått för att se sedan i slutet av gymnasiet hur det kändes då. Slutet närmade sig, jag hade bestämt mig att gå utredningen, fast i smyg. Ingen skulle få veta någonting, inte ens min dåvarande partner jag hade sällskap med skulle få reda på någonting och allt skulle vara väldigt hemligt, fram tills jag skulle börja ta hormoner, om jag kom så långt dvs. Bara några månader innan jag skulle börja det hela (Utredningen) så försvann min bror…………. Att säga att jag funderade på att byta kön då var inte lägligt och hade aldrig gått igenom. Därför har jag väntat nu i 2 år för att nu kunna gå igenom en undersökning för att se om jag ska göra en könskorrigering eller ej. Kanske jag väljer byta eller kanske inte. Det är ingenting jag kan säga här och nu. Ända sen dagen Mr: Lip skapades har allt vart ett förebyggandesyfte inför denna dagen, sen att han blev lite politiskt lagd är en annna 5. Målet var att bli en av Sveriges mest hatade bloggare och det blev jag. Nu kan jag äntligen gå ut ur min roll som Mr: Lip och ta tag i problemet jag skulle gjort för 2 år sen, att se vem jag egentligen är, för att sen kunna ta tag i sorgen. Jag vill inte lägga min skuld på min bror, jag ville bara berätta från mitt perspektiv och hur jag själv upplevde det hela. Allt har inte varit enkelt men allt beror på hur man formulerar sig. Fanns det något positivt med hans bortgång var det att jag fick en ordentlig läxa som jag sent kommer glömma och kunna dela med mig utav. Se vad ni har innan det är borta och speciellt nu tilll Jul. Jag vet även att jag kommer bemötas annorlunda, men jag har fina vänner med mig som kommer hjälpa mig genom min färd tillbaka till mig själv igen. Detta var historian om Mr: Lip och hur han kom till och nu återstår kampen tillbaka till verkligheten.