Skulle nån berätta att han/ hon fått drömjobbet eller fått bra resultat på ett prov blir jag glad för dens skull!!! Jag ser inte nån som helst anledning till att känna avund till en vän och hoppas jag aldrig blir sån som många Svenssons är..................... Hur orkar ni egentligen leva med er själva att aldrig kunna glädjas åt folk som står er nära utan alltid känna avund av dem?!?!?!
Folk som känner avund till mig umgås jag helst inte med eftersom det är som att umgås med en vägg, de lyssnar inte, de glädjs inte åt en och är rent allmänt själviska!!! Då har jag bättre vänner som jag kan dela med mig om det som sker och som jag kan glädjas åt när de gör framsteg =)
För vem pallar en tyst och grå tråkig vägg i längden?!?!?!
