Tidigare i veckan fick jag veta att en tjejkompis som bär på en sjukdom som gör att hon inte kan få barn genom den "naturliga" vägen utan måste ha lite extra hjälp på vägen ska nu ställa sig i kö för provrösbefruktning. Blev så himla glad för hennes skull eftersom jag vet hur mycket hon vill ha en lite plutt och nu äntligen ska ställa sig i kö förjust detta.

Även om jag själv inte är i detta momentet kan jag ändå känna glädje för hennes skull. Tänk att om 2-3 år kanske hon har sitt första barn och vet man om hur mycket en person oavsett kön längtt efter en liten, då blir glädjen ännu större eller så ser åtminstonde jag det hela! :)