Tidigare i eckan fick jag veta att en kompis barn råkar tyvärr ut för mobbning och tycker det är så hemskt! Jag funderade sj@lv lite kring det då jag var på besök för något tag sen och tyckte personen i fråga gav ut lite underliga signaler... Men tänkte inte mer på det. Men fick veta allt eftersom att det var inte allt osm stod rätt till och  hur ho nu fått prata av sig. Nu var det för visso inget jätte allvarligt som något fysiskt utan var mer psykiskt, vilket är lika hemskt det! Enda skillnaden är att det andra kan man inte se på samma sätt.

Där av att jag behövde skriva av mig lite, om du vet någon eller är själv utsatt för något, säg som det är! Jag var ganska tyst själv med saker som ungick mig i skolan pga räddsla, men kan säga det idag 15 år senare att det är något jag ångrar... Första steget är alltid det svåraste!