Ibland kan jag bli arg/sur över mig själv och det kan nog alla bli eller?! För ett bra tag sen började jag prata med en kille som var väldigt speciell, men på ett väldigt fint sätt. Det kanske jag inte insåg då men det är något jag vet om idag. Första gången jag pratade med honom som mer eller mindre dog jag för hans röst och han verkade så glad, men på ett litet "onaturligt" sätt. Ju mer tiden gick och ju mer vi pratade berättade han att han hade varit med om en hel del tuffa år och idag lever ett mer "försiktigt liv" eller hur man ska säga?!
Det jag fick veta var att han tidigare hade hållt på med droger och att han nu varit ren i 1 år. För er som inte vet har jag alltid haft en skev syn på personer som håller på med just detta. Jag som säkert många andra tänker på människor vid en parkbänk... Men han berättade om sitt liv och hur han engång levde. Jag blev väldigt tillbakadragen, men också väldigt nyfiken som sedan gjorde att jag frågade fler saker.
I samband jag började prata med honom hade jag det trassligti mitt egna liv. Det var precis då allt slog om från bra till dåligt. Jag blev stressad över min egna situation och började backa och tog avstånd från honom även fast jag i själva verket inte vill det. Jag blev en fegis, allt jag sagt om att våga stod jag inte fast vid och idag kan jag ångra det... Alla människor är värda en andra chans och ibland önska jag bara att jag kunde tagit några chill-pill...
Låter kaske desperat, men ville bara få det sagt, det enda jag hoppas på är att han mår bra och OM han nu skulle mot all förmodan läsa detta så hoppas jag han förstår att jag gjorde något förhastat. Jag dömde honom och drog en för snabb slutsats... Vilket jag ångrar idag och där av att jag skriver detta.
Jag är inte perfekt och även jag gör mina misstag och detta var en av dem...
Det jag fick veta var att han tidigare hade hållt på med droger och att han nu varit ren i 1 år. För er som inte vet har jag alltid haft en skev syn på personer som håller på med just detta. Jag som säkert många andra tänker på människor vid en parkbänk... Men han berättade om sitt liv och hur han engång levde. Jag blev väldigt tillbakadragen, men också väldigt nyfiken som sedan gjorde att jag frågade fler saker.
I samband jag började prata med honom hade jag det trassligti mitt egna liv. Det var precis då allt slog om från bra till dåligt. Jag blev stressad över min egna situation och började backa och tog avstånd från honom även fast jag i själva verket inte vill det. Jag blev en fegis, allt jag sagt om att våga stod jag inte fast vid och idag kan jag ångra det... Alla människor är värda en andra chans och ibland önska jag bara att jag kunde tagit några chill-pill...
Låter kaske desperat, men ville bara få det sagt, det enda jag hoppas på är att han mår bra och OM han nu skulle mot all förmodan läsa detta så hoppas jag han förstår att jag gjorde något förhastat. Jag dömde honom och drog en för snabb slutsats... Vilket jag ångrar idag och där av att jag skriver detta.
Jag är inte perfekt och även jag gör mina misstag och detta var en av dem...